Alltid. Story of my life.

Jag tror att någon har kastat en förbannelse på mig.

Ja, så måste det vara.

Det komiska är att det började redan vid födseln.

Hade navelsträngen två varv runt halsen så att jag höll på att kvävas.

Sen efter det har det bara flytit på.

Insidententer som när jag drack laktnafta eller när jag trillade ner för trappan när vi bodde på Jacksons road och fastnade med håret så jag nästan slet av allt. Det där är bara småsaker. Skitsaker.

Det riktiga helvetet började när alkoholen kom in i mitt liv.

Första riktiga fyllan, hamnade i fyllecell.

trevande kärleksförklaringar utan någon egentlig innebörd.

Besvikna föräldrar, svikna föräldrar.

lögner.

Sviniga, sliskiga och rent ut äckliga killar.

Svek.

Ångest följd av smärta.

fysisk, psykisk.

krossade drömmar.

De stora misstagen.

De små.

Ånger.

Deprition.

---

Igår tog jag ändå priset.

Värsta fyllan ever.

Det jobbigaste är att jag minns allt fram till en viss punkt.

Efter det är det svart. Kolsvart.

Jag kan inte ens tvinga mig själv att komma ihåg.

Igår var jag någon annan.

Det var inte jag. Det kan inte vara jag.

Hur i helvete hamnade jag här?

Varför just jag?

Smärtan jag känner idag, inom mig, liknar inget jag någonsin känt förut.

Och det är ändå inte ångest.

Kanske är jag för dum för att få ångest.

Eller så är det bara det att jag inte minns något att ha ångest för.

Kanske borde jag ha ångest av just den anledningen?

Jag tänker bara om, jag tänker fel plats vid fel tillfälle.

Men det är ju lätt att vara efterklok.

En sak är i alla fall säker, det var inte "bara en vanlig öl".