Nu har dom senaste två veckorna kommit ifatt mig. Märkte det idag. Visst jag har varit ledsen och inte sovit alls mycket sen då, men just idag insåg jag att jag verkligen är ensam. Jag vet också att jag inte kan göra något åt det. Inte förän jag har glömt och kommit över. Vilket lär ta tid. Lång tid. Jag menar, det har snart gått två veckor och jag gråter fortfarnade. Jag är visst patetisk. Och kan inte fatta att det har tagit mig nästan 17 år att komma på det.