Everything gonna be alright

Börjar denna härliga morgon med lite skön musik av Bob Marley, Jimi Hendrix, Mötley Crüe och David Bowie. De gamla legenderna som är så sjukt bra att man bara vill gråta. Nä, kanske inte, men jag skulle i alla fall göra vad som helst för att se dem live (vilket är omöjligt med tanke på att Bobban och Jimi inte finns).
David har man vuxit upp med, då min far älskar honom. Samma sak med Jimi. Bob och Mötley däremot, det är mina egna upptäckter. Och glad är jag som upptäckte dem. 


Fyra legender, reggae, blues, punk, rock/metal

wake me up when september ends

Har lyrikanalys i svenskan för tillfället, tänkte då analysera "wake me up when september ends" med Green Day. Otroligt bra låt, det stod faktiskt mellan den och en annan sjukt bra låt nämligen "Elden" med allas vår Lasse.
Men det blev tillslut Green Day.
Lite historia bakom låten tänkte jag ge er. Det var nämligen så att när Billie Joe Armstrong (sångare och gitarrist i Green Day) var blott tio år gammal (ung) gick hans far bort i lungcancer. Andy's (som Bille Joes pappa hette) begravning hölls en September dag och under själva begravningen bröt tio-åriga Bille Joe ihop och sprang hem och låste in sig på sitt rum. Hans mor kom efter och bad honom öppna dörren, vilket han vägrade. I stället skrek han bara: "Wake me up when september ends". Vilket då senare inspererade honom att skriva just denna låt.
Personligen så är det nog min favorit låt med bandet, men blev det först för några år sedan då jag faktiskt satte mig ner och lyssnade igenom hela texten (och började gråta).
x
as my memory rests
but never forgets what I lost
wake me up when September ends

Summer has come and passed
the innocent can never last
wake me up when September ends

ring out the bells again
like we did when spring began
wake me up when September ends

here comes the rain again
falling from the stars
drenched in my pain again
becoming who we are

RSS 2.0