jag lever imperfekt i presens...

Sitter och lyssnar på världens bästa band, nämligen all time low. Älskar dem. Tycker dock inte om att jag allt oftare får ångest när jag lyssnar på Alex ljuva stämma eller takten som Ryan håller så fint med sitt trummset. Det är inte okej.

Anledningen till mina mindre ångestattacker är att jag börjar tänka minnen. Jag tänker högstadiet. Mina älskade, finaste vänner som jag träffade varje dag. Men nu då? Nej, allt mer sällan.

Vi har Emelie, Fanny, Issa och Lotta. Världens bästa. Vad hände? Jo, gymnasiet hände. Olika livsval, yrkesval. Vad vill vi bli? Vad vill vi gå? Redan då hade jag ångest, vad ville jag bli egentligen? Hade ingen större lust med samhäll eller natur. Teknik, vad är det? Kan man äta det? Frustrerad över att göra ett av livets viktigaste val när jag enbart var 16 år. Jag ville leva, ville göra allt jag inte har gjort, festivaler, resor, ja listan kan göras oändlig. Jag ville inte bestämma hela mitt liv. Tänk om jag väljer fel? Tänk om jag ångrar mig?

Jag och mina vänner valde alla olika. Vissa går i Västervik, vissa i Hultsfred. Jag i Vimmerby. Vart kvar i staden som kväver mig. Känner mig fortfarande instängd. Men vad ska jag göra åt saken? Två år kvar, sen blir jag lämnad åt mitt öde. Vad händer sen? De nya vänner jag fått kommer de också att försvinna?

Jag vet att mina högstadie polare inte är försvunna, men det känns nästa som så. Känns fortfarande konstigt att jag inte får träffa dem varje dag. De allra bästa. De som gjorde min högstadietid till den bästa tiden.

Alla fyra bor så nära, så varför ses vi inte? Nya tider, nya vänner, nya prioriteringar. Antar jag. Kan ju bara tala för mig själv.

Jo, jag känner precis som du.

Och som du säger, livet hände.

Men vet du vad som är det bästa med oss?

Det spelar ingen roll om år skulle hålla oss skilda, när vi väl ses är det alltid som om vi aldrig varit ifrån varandra. Och det kan inget ta ifrån oss.

Så har du och jag haft det sedan vi först träffades och jag älskar det faktum att vi behållt det så.

Det betyder så jävla mycket att veta att du alltid finns, att vi alltid finns, oavsett hur mycket vi och våra liv förändras.



& Tack för den underbara kvällen igår. <3

Nej men titt, Ani har börjat blogga igen! :D

Vi måste verkligen ha en reunion snart alltså, saknar alla en massa, särkilt dig för dig ser man inte så ofta.