I'm a prisoner in my own life...

Sitter och lyssnar på familjen medans jag försöker få ut tummen ur arslet för att plugga. Men för er som känner mig så vet ni redan mycket väl att det (som egentligen är jävligt lätt) är nog det svåraste jag kan ta mig an. Be mig hoppa ut från ett plan med en fallskärm på ryggen, bind ett rep runt mina fotleder och be mig hoppa från ett stup, be mig bo i ett fucking tält en hel sommar och jag gör det. Däremot om du ber mig sätta mig ner och faktiskt plugga så kommer jag genast på en helvetes massa anledningar till att inte göra det. Den enda utmaningen som är jobbig nog för mig att skita i. Jag skulle till och med bestiga mount everest om det innebar att jag aldrig någonsin igen behövde plugga.
Sen känner jag personligen att det inte sirekt stärker min motivation när det bara är en massa bullshit som jag tycker är tråkigt, ska inte livet vara kul? Ska det inte vara nu jag är ute och lever mitt liv? Borde det inte vara nu? Sen har jag ju inte tid, sen är det ju dags för allt det andra. De tre V:na, volvo, villa, vovve. Inte för att jag någonsin kommer äga en volvo (vidriga bilar, dåliga vibbar, märket som skriker "hej jag är en fjortis-raggare, vill du sitta i min bil? kanske till och med ligga lite med?" too much Vimmerby vibbar, usch).
Längtar till den dag jag sticker från den här hålan.





Bild tagen på Irland, minns att jag kände mig fri.
And I had no worries.
What so ever.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0