en dag hoppas man ju på att kunna säga så, men den dagen känns inte som om den är nära precis. Men jag har ju bara mig själv att skylla och jag tycker synd om alla i min närhet som det går ut över. Aja, man får väl bara försöka att vara glad och tänka på dom som har det värre och att det finns ju iaf vissa saker som är bra. Det är ju inte precis så att jag inte har några kompisar och jag har ju en familj som bryr sig. Vissa kanske lite mer än andra , men dom bryr sig iaf. Och jag blir inte misshandlad av mina föräldrrar, och när jag tänker efter så är mina problem så jävla små att jag inte ens har rätt att kalla dom för problem. Det är inte synd om mig. Jag har ju själv orsakat det. Tror jag iaf. Eller det spelar ingen roll, för hur som helst så skulle jag ändå klandra mig själv. Nej men nu låter jag för deprimerad så nu tänker jag inte skriva mer och mitt nästa inlägg kommer vara glatt, och inte deprimerande. Jag lovar.