Tänkte skriva ett litet nattligt inlägg eftersom jag inte har nåt att göra. Fast igentligen så borde jag läsa bilbeln, men eftersom jag inte tror på nåt som står i den så känner jag att det är onödigt. Undra ifall jag kmr få en utskällning av prästen imorrn bara för det? Aja, jag knäcker prästen vilken dag som heöst med mitt vackar ordföråd (som jag är den enda som tkr är vacker, finner det lustigt). Tänk fall dom agar dom som inte har läst bibeln, eller ah, dom sidorna och uppgifterna som vi hade i "läxa". Men jag tänker nog inte läsa bibeln, jag är trött på bibeln. The book of lies. I mina ögon iaf. Aso jag ber verkligen om ursäkt om det är någon som tar illa upp, jag säger bara mina personliga åsikter. Jag är inte troende. Och ska jag va helt ärlig så ångrar jag mig nästan att jag konfimerar mig. Men ändå inte, för man får träffa så skojiga människor (*hrm* Johan *hmr*). Och sen känner jag att alla pluppar och alla timmar jag slösat i kyrkan är ju isf bortkastade och det känns så jävla onödigt. Men jag är också glad att jag valde lägergruppen, för alla andra grupper träffas hela tiden typ, varje vecka. Värsta drygt. Då skulle jag nog faktiskt ta livet av mig. Men det kanske är nyttigt för mig att konfimera mig. Jag menar, jag är ju typ verkligen inte den bästa människan precis. Om Jesus/Gud (vem är vem egentligen?) skulle träffa mig skulle dom nog undra vad som gick snett. Dom skulle nog undra varför dom skapade mig. Dom skulle nog fråga sig själva vad som hände. Jag vet vad som hände. Det som hände var att vi flyttade till Sverige. Faktiskt. För jag vet att jag hade varit en bra person om vi inte hade flyttat. Jag vet att mina betyg hade varit så mycket bättre än vad dom någonsin kommer blir här i Sverige. Jag vet att jag inte hade varit sån dålig människa som jag är idag. Allt är Sveriges fel. Fast det är ju inte schyst att skylla på Sverige. Men jag vet att om inte vi hade flyttat hit så hade jag varit en ängel, inte en djävul. Jag hade varit troende, inte tyckt att bilbeln är nåt jävla påhitt som någon som inte har något liv har skrivit för att tro sig va bättre än andra och för att få människor att må dåligt när dom läser den och inser att allt dom gör är ren jävla synd. Jag hade förmodligen vart mycket snällare. Jag hade inte använt lika mycket smink som jag gör (om jag hade använt smink överhuvetaget). Jag hade förmodligen inte haft lika många kompisar. Jag hade varit nykterist och inte ens ha smakat på alkohol. Jag hade säkerligen aldrig tagit ett bloss i hela mitt liv. Jag hade förmodligen varit antingen mycket överviktig eller anorektiker. Ni undrar säkert hur jag vet allt det. Jag vet det dels för att jag vet hur mina kusiner på Irland är och dels för att jag bara känner det på mig. I mitt fall va det nog ett misstag att vi flyttade hit. För jag hade kunnat bli nåt om vi hade bott kvar. Nu känns det ta mig fan som om jag inte har någon framtid. Helt meningslöst. Men det konstiga är att jag är faktiskt glad ändå. Jag är faktiskt jätte glad. Livet är härligt. Aso jag fyller år om några dagar, och det känns som om livet inte kunde va mycket bättre. Haha, fast det egentligen hade varit bättre om vi inte flyttat ;p Vi flytta, tur i oturen. Helt klart. Otur; min framtid hade varit något och jag hade varit mycket snällare och inte så misslyckad och elak. Tur; jag träffade ju en massa härliga människor. Helt underbara människor. Gabban, henne har jag kännt ända sen hon föddes. Nellie, vi har vart kompisar sen jag flytta till Sverige. Anna träffades första gången på dagis och har hängt ihop sen dess. Issa Visste jag vem hon var innan jag lärde känna henne när vi började lekis eftersom våra bröder är bästa kompisar. Sen finns det många mer som jag lärde känna tidigt. Sen har vi Emelie, Lotta och Fanny som jag lärde känna i högstadiet och som betyder massor för mig. Alla dom som jag jobbade med när jag var Ronja på Astrid Lindgrens värld, Helt underbra. Det finns inte. Man blev liksom en familj, och sen va det hemskaste jag varit med om när sommaren var slut och man visste att många skulle man kanske aldrig mer träffa. Usch! Jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv (och jag har nog inte sett så många vuxna gråta så mycket på en och samma gång). Det var förmodligen den bästa sommaren i mitt liv. 07, svårslaget. Sen har vi alla underbara människor som jag inte har träffat än men som jag kommer träffa. På mina framtida jobb, på gymnasiet, på fester och förmodligen på stan. Man har hela livet framför sig nu, och det är underbart. Fasten man som jag kanske inte har någon bra framtid så är det ändå underbart. Och jag kan inte förstå alls hur folk kan ta livet av sig. Och speciellt inte så unga som dom flesta är. Visst, man kanske mår dåligt, men jag lovar och svär att det vänder. Man kan ju inte bara ha dåligt hela tiden. Vad som helst kan hända. Man kanske får en ny kompis eller en helt underbar pojkvän. Eller vad som helst som är positivt, för om det bara är negativt heöa tiden, då vet jag inte riktigt hur man lever. Isolerat? Förmodligen.