man kan ju gråta för glädje och sorg, egentligen kan man gråta för allt har jag kommit på. Typ rädsla, sorg, av skratt, för att man saknar nån, listan kan göras lång. Jag tycker inte om att gråta, jag gör det ytterst sällan och har stora problem med att gråta framför nån. Aso jag skulle hellre dö än att gråta i skolan eller på stan. Det jobbigaste är att jag gråter väldigt ofta till film, speciellt The Notebook. Den är så sjukt fin. Men i min värld är det pinsamt att gråta inför någon. I min värld visar det svaghet. Och jag vet att det inte är så, men så ser jag det. För mig själv. Jag har inga problem med att andra kommer och "gråter ut" hos mig eller vad man ska säga. Men jag känner mig så oerhört förnedrad om jag skulle bryta ihop inför någon annan. Jag håller ofta mina problem för mig själv och jag har insett att jag inte mår bra av det. Men jag tänker inte dumpa min skit på andra, dom kanske inte heller mår bra och då kanske jag bara gör det värre, och det skulle ge mig sånna skuldkänslor. Fast jag får skuldkänslor för minsta lilla. Det spelar typ ingen roll om det är mitt fel eller inte, jag får ändå skuldkänslor. Ibland önskar jag att jag hade nån som jag kunde prata med exakt allt om. Minsta lilla. Så fort det va nåt. Det skulle va så skönt, men frågan är om jag skulle kunna det ändå. Jag och mina jävla känslor aso. Blir helt störd på det.